Ett av mina absoluta favoritprogram alla kategorier är KarlBertil Jonssons julafton. Den är viktigare för mig än Kalle Anka på julafton och jag äger den tom på DVD bara för att jag tycker så mycket om den. Den handlar, ifall du inte sett den, om en ung man som vill vara Robin Hood och därför stjäl från de rika och ger till de fattiga. Det blir inte så bra när hans rike och snåle far upptäcker detta men det visar sig att alla tycker det är jättebra på alla sätt och vis.
Välgörenhet är alltid aktuellt till jul och de sista åren har etiska presenter blivit big buisness. Överhuvudtaget har välgörenhet i form av privatpersoners insatser vuxit lavinartat och många goda handlingar görs numer av helt vanliga människor som ser nöd de vill avhjälpa. Jag är själv medlem i ett par grupper via Facebook som försöker hjälpa vanliga människor som hamnat snett ekonomiskt, jag skänker alltid saker jag inte vill ha till second hand för att vinsten ska gå till behövande, betalar skatt, kommunalskatt, landstingsskatt och kyrkoskatt, lägger pengar i kollekten, i bössor på stan osv osv osv. Kort sagt; jag försöker bidra till att hjälpa andra. För det tycker jag är riktigt och rätt när det finns nöd. Hur man kan tycka något annat övergår mitt förstånd.
Därför blev jag ganska illa berörd under den gågna veckan då jag och en vän pratade om just välgörenhet och vännen påpekade att en gemesam bekant är starkt emot att hjälpa behövande. Jag blev först väldigt arg och tänkte att min andre vän är en idiot men drog ett djupt andetag och började fundera på hens argument som är att det inte är enskilda personers problem och ansvar att lösa statens åtaganden. Och att vi inte löser problemet genom att kortsiktigt lösa en enskilds situation samt att det får personer att fastna i bidragsberoende och en inlärd hjälplöshet. Det ligger, även om det tar mig emot att erkänna det, en del i det hen säger. Om vi bara lät bli skulle nöden öka och staten bli mer pressad att göra något åt situationen. Å andra sidan så kan det skapa en hel generation av övergivna; barn och unga som for illa för att varken staten eller det privata gjorde något åt saken. Och vilka konsekvenser får det? Och hur känns det att vara en av dem som ingenting har? Det vet jag betydligt mycket mer om än min vän som anser att välgörenhet inte är helt önskvärt.
För att vara emot en utsträckt hand till de som har det svårt är betydligt mycket enklare när man aldrig stått på andra sidan diket med ett tomt kylskåp för att pappa köper öl för matpengarna eller frusit sig halvt fördärvad på friluftsdagen för att man saknar vettiga vinterskor eller varit rädd för att tala om hemma att man behöver nya fotbollsskor och därför låter bli med blödande hälar som följd. Det handlar inte bara om att vara hungrig när man lägger sig eller att frysa om fingrar och tår. Det handlar också om känslan av enorm förlamande trötthet som vilar över en för att man alltid alltid alltid vet om att saker och ting inte är okej hemma. En utsträckt hand som ger en vänlig klapp på kinden och en biobiljett eller möjligheten att få äta rostat bröd till frukost i några dagar är inte så dumt. Det förändrar inte grundsituationen och det löser inte problemet men planterar ett frö med en förhoppning och en tilltro på omvärlden och framtiden, ett hopp om att den egna framtiden kan vara en annan än den verklighet man själv lever i. Men utan utsträckta händer planteras inga frön alls vilket kan vara värt att överväga när man står i valet och kvalet mellan att hjälpa eller låta bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar