VAS-vård av Snålmor

Eftersom Snålmor dels har egna småbarn men också försörjer sig genom läraryrket så träffar hon på en del baciller i sin vardag. Oftast är det bara enkla saker som förkylningar som är mer eller mindre besvärliga att ta sig igenom men helt överlevbart. Mindre roligt är det när magsjukorna härjar men det är faktiskt väldigt sällan som det drabbar Snålmors hem och även om andra i hemmet går i däck brukar Snålmor segla på och klara sig!

Nu är det iallafall så att en bacill av förkylningskaraktär slagit klorna i Snålmor, faktiskt såpass att hon valde igår att gå hem från arbetet och även stanna hemma idag samt kommer stanna hemma även imorgon. Det är för stunden inget ekonomiskt beslut, det kostar klöver och åter klöver att vara sjuk men det kan det vara värt. Alternativet; att köra i sig en näve alvedon och gå till jobbet ändå är en konst som Snålmor egentligen behärskar till fullo och tidigare såg som en helig Graal. Jobbet skulle utföras, punkt slut. Om det sen innebar att man låg på golvet och sov på rasten spelade det ingen roll, jobba skulle man göra tills dagen var slut. Sen drabbades Snålmor av en livskris i form av en mängd saker men det slutade med en utmattningsdiagnos och sjukskrivning i januari 2013 och sen dess har Snålmor blivit så mycket klokare vad gäller VAS; vård av Snålmor.

För om jag inte sköter om mig själv de gånger jag drabbas av lättare åkommor så ber jag om större bekymmer. Man brukar säga att man inte kan hindra sorgens fåglar att flyga över ens huvud men att man kan neka dem en boplats. Jag skulle säga att jag tidigare inte bara gav dem en boplats, jag byggde ett lyxpalats med all inclusive! Det slutade med att jag till slut satt där och inte visste om jag skulle klara av att jobba heltid någonsin igen, skulle jag ens klara av att jobba? Om det tillståndet som jag var i då hade hållit i sig, DÅ hade det blivit dyrt på riktigt! Jag har bekanta som aldrig riktigt kommit igen och ett sjukbidrag är inget att eftersträva kan jag lova, det blir man varken rik eller glad av.

Nuförtiden tackar jag varje morgon och kväll den Gud jag tror på för att jag klarade av att bromsa och ta mig tillbaka till mig själv. Jag brukar också be om att få vara någon som hjälper andra och är en god medmänsklig förebild som värdesätter andra människor OCH mig själv som älskade och värdefulla. Det är ett mycket bättre sätt att agera än som det var förr då i princip ingenting stoppade mig från att stå i kapprummet på mitt jobb kvart i åtta, redo för en ny dag. Heja mig!