Semester

En av mina vänner postade tidigare i veckan ett inlägg där hen resonerade om vad som egentligen räknas som semester. Hen hade mycket goda minnen och upplevelser av att åka på bilsemester i Sverige men upplevde att det idag inte riktigt räknas som semester utan att det är bara att åka utomlands som är fint nog för att vara "riktig" semester. Det blev en mängd olika reaktioner på det här och olika erfarenheter plockades fram.

Själv kommer jag som det heter "från knappa omständigheter" så semester när jag var barn bestod i att mina föräldrar inte behövde åka till arbetet och sen hände inte så mycket mer. Vi hade turen att ha en mormor och morfar med sommarstuga ett par mil bort, där tillbringade jag många av barndomens sommartimmar. Alla vi tre barn fick som sexåringar åka med vår mamma till Stockholm där hennes syster bodde och vara där några dagar och det var resor som kostade mina föräldrar en del uppoffringar, så tight om pengar var det. Jag vet att vi också minst en gång åkte till Lycksele djurpark hela familjen men i övrigt så var det inte mer än så.
Som barn hade jag inte en tanke på att semester skulle vara något annat och mer, det var relativt ovanligt att åka utomlands och det var något som var så långt från min verklighet att jag inte ens funderade på om jag ville det.

Som vuxen så betyder nog semester för mig fortfarande att jag är ledig från arbetet och får vara hemma. Vi gör sällan längre resor utan trivs bra hemma och har också ofta mycket saker att göra kopplade till skötseln av gården. Våra barn är också små och dagsutflykter är i mitt tycke fullt tillräckligt. Dels för att de är små och ändå inte orkar ta in alla intryck men också för att jag inte vill ge dem en orealistisk bild av vad som är rimligt att kräva av tillvaron. Visserligen är det så att jag numer skulle ha råd att åka utomlands varje år. Med lite omprioriteringar skulle vi också kunna åka på skidsemester på sport och påsklov och säkert klämma in någon utomlandsweekend. Det här är alltså ett mönster av resande/semestrande som jag tycker att jag ser omkring mig och vad folk verkar tycka är normen. Men jag vill inte att det ska vara så mina barn tror att semester är; att ledigheten inte är värd något ifall man inte gjort väldigt speciella saker på något annat ställe än hemma. Jag är också tveksam till om det sättet att hantera våra pengar skulle vara något jag skulle må bra av eftersom vårt vardagsliv skulle bli mycket mer ansträngt ekonomiskt sett och annat försakas. Det handlar såklart om vad man tycker är värt att prioritera; i vår familj amorterar vi ett par tusenlappar per månad på huslånet. Det skulle vi kunna få ihop en fin semesterkassa på istället men det tycker jag inte att det är värt. Jag vill hellre amortera och sänka summan som jag är skyldig banken.

Det viktigaste är ju givetvis att man semestrar på det vis som passar den egna familjen och jag har all respekt för de som väljer att följa det "normala" semestermönstret/normen men jag undrar om alla som hakar på verkligen egentligen väljer själv utan påverkas av att vara som alla andra. Där jag bor i norra Sverige och dessutom på landet så är inte den här normen fäst i sten ännu och och det tycker jag är ganska skönt. Jag hoppas att det fortsätter så.