Jag vet inte vad som föranledde att jag så tidigt en söndagmorgon började fundera och reflektera över vad som formar ens ekonomiska sinne men den röda soluppgången var verkligen helt magnifik och alldeles gratis att titta på! Jag bor mycket lantligt till, uppe på en höjd med utsikt över ängar och fält och har skogen på 20 meters avstånd samt en halv kilometer till närmsta granne. Naturen betyder mycket för mig och får mig ofta att börja kontempletera över livet och existensen och så även denna morgon alltså.
Själv är jag uppvuxen i en familj där det ekonomiska ansvaret sköttes med mycket blandat resultat. Mina föräldrar kommer bägge två från hem där det spenderades friskt utan någon större eftertänksamhet vilket skapade problem i form av perioder med mycket ansträngd ekonomi som rätades upp eftersom för att sedan återgå till en överdriven, med den tidens mått mätt, konsumtion. Mina föräldrar var till en början betydligt klokare men hade det också fruktansvärt tight då vi var flera barn, de var unga, min mamma saknade periodvis fast arbete och min pappa var sjukskriven långa perioder på grund av psykisk ohälsa. Det var hemsydda kläder, hemlagad mat som jagades och odlades och en ytterst blygsam konsumtion av det mesta. Min pappa var extremt ointresserad av egentligen det mesta förutom jakt och ansåg att det alltid fanns pengar till sådana inköp vilket det egentligen inte alls gjorde och fick min mamma att gneta ännu hårdare. Jag minns att de diskuterade och grälade en del om pengar samt att jag själv var helt livrädd för att be om pengar eller förorsaka situationer där jag skulle kosta familjen pengar som vi inte hade. Ändå minns jag inte att jag upplevde att vi hade det sämre ställt än andra som så; de flesta hade det ungefär likadant förutom några priveligerade få som gjorde sådana oerhörda saker som att resa utomlands eller till södra Sverige på semester.
Efter mina föräldrars skilsmässa så accelererade min pappas psykiska ohälsa och hans ekonomiska sinne bröt ihop fullständigt. Det spenderades vilt och till slut fick jag honom iallafall att lägga matpengar i en låda som jag fick ansvar för att sköta om. Jag var nämligen helt övertygad om att det som pågick inte var något som skulle hålla i längden och det var viktigt att det fanns mat. Så småningom flyttade vi hem till min farmor som kunde hjälpa till att övervaka att det fanns pengar till det basala. När karusellen väl stannade 7 år senare var han svårt skuldsatt och hade även alkoholproblem som ett resultat av att försöka självmedicinera den psykiska ohälsan som han vägrat söka hjälp för i över 10 års tid. Det var en tuff väg tillbaka men han klarade det vilket varit en fantastisk inspirationskälla för mig och många andra. Min mamma som under hela min uppväxt varit den som nogsamt övervakat och hållit i slantarna blev efter skilsmässan betydligt mycket sämre på att sköta sin ekonomi även hon och råkade även ut för en del saker som hon själv inte riktigt rådde över men som ändå kostade henne skulder i slutändan. Även hon har idag rätat upp sig och har ordning på både liv och ekonomi på alla sätt och vis så slutet gott, allting gott!
Men hur har det påverkat mig och mina syskon? Ja, det finns både likheter och olikheter skulle jag säga. Alla har vi från en tidig ålder lärt oss att klara oss själva, det har aldrig funnits extra tillskott eller lån från föräldrarna att räkna med i i tighta lägen. Snarare har det varit tvärtom att det har varit vi, kanske framförallt jag, som fått skjuta till när det fattats till föräldrarnas räkningar. Mina syskon som bodde hos pappa på mer regelbunden basis fick absolut betydligt mer ekonomiskt stöd då han tjänade mer pengar än mamma och också som sagt hade vår farmor boende hos sig som ställde sin pension till familjens förfogande. Själv började jag istället tidigt att jobba och tjäna mina egna pengar för att ha en chans att kunna klara saker som till exempel körkort. Jag var också väldigt väldigt rädd för att stå utan pengar ifall något skulle hända och ville gärna ha en buffert. Tyvärr så slukades den där bufferten gång på gång av familjens svåra ekonomiska situation men å andra sidan så har den vissa gånger hållit familjen mätt och andra gånger kronofogden från dörren vilket väl får anses vara behjärtansvärt. Även om mina syskon inte började arbeta lika tidigt som jag själv har de en god inställning till att arbeta och göra rätt för sig och arbetar precis som jag själv hårt. De har heller inte haft problem med att sköta sina respektive ekonomier och är duktiga på att spara pengar. Det som verkligen skiljer sig åt är hur vi ser på pengar och status. Jag och min syster värderar nog mer det enkla livet och upplevelser som man inte kan mäta ekonomiskt medans vår bror gärna mäter tillvaron i de pengar olika aktiviteter och materiella saker kostar. Hans upplevelse av att vara utan när vi var yngre verkar också ha präglat honom mer i känslan av att verkligen vara missgynnad och att andra fick saker och upplevelser som inte var tänkbara för oss. Själv har jag som sagt inte tyckt att skillnaderna var särskilt stora förutom att man aldrig kunnat räkna med ekonomisk hjälp och stöd i svåra lägen men de han verkar jämföra sig med är de priviligerade få som fanns när vi växte upp vilka jag anser vara utom någon slags tävlan. De tillgångarna fanns inte hos oss och att tycka att det är orättvist att man som barn i en familj där den ena föräldern var konstant sjukskriven och den andra ofta stod utan arbete är i mina ögon helt vansinnigt. Hur skulle det ha gått till? Och hade vår tillvaro verkligen varit bättre av det? Jag hade nog föredragit ett mentalt stabilt föräldrapar som tagit hand om oss på ett mer vuxet sätt men man tänker ju på olika sätt och det får man acceptera och respektera.
Under gymnasietiden så blev familjesituationen sådan att jag kunde lämna hemmet och istället flytta ihop med min pojkvän som hade en mer ekonomiskt stabil situation med sig i bagaget men som led svårt av att vilja spendera pengar på lyx och flärd. Det innebar i praktiken att jag hamnade i samma läge som min mamma där jag sparade, gnetade och arbetade extra som en galning för att se till att det skulle finnas pengar till räkningar och mat och han spenderade friskt på det han ansåg vara vettigt och nödvändigt. När vi separerade 10 år senare hade vi en avbetald bil, en ny motorcykel som betalats kontant samt en stereoanläggning som i runda slängar kostade runt hundratusen kronor. Det sistnämnda hade vi inte betalat för den men det var det ungefärliga värdet. Jag vill inte ta åt mig hela äran men jag kan lova att cirka 70% av alla de pengarna hade arbetats ihop av mig. Jag lämnade relationen med ingen ersättning alls för det då han mådde så fruktansvärt dåligt att jag inte orkade bråka utan bara ville få ett slut på eländet. Så man kan nog säga att min egentliga ekonomiska historia började när jag var 25 år gammal och för första gången kunde få bestämma helt själv över mina pengar. Även om jag var helt pank eftersom han genomdrev köpet av motorcykeln just innan vår separation så var det en befrielse!
Ganska snabbt så ordnade jag mig ett nytt sparkapital som sedan naggades i kanten en smula av att flytta till hus med min nya sambo och alla de kostnader ett äldre hus på landet medför. Men en stor skillnad har varit att den nye mannen har ungefär samma erfarenheter av ekonomiska begränsningar hemifrån som jag själv och också är mycket noga med att allt ska betalas och inget ska köpas eller konsumeras som man inte har råd med. Vi köpte hus i precis rätt läge då det var svårt att sälja pga ekonomisk nedgång men räntorna helt fantastiskt låga vilket gjort att vi fått rejält mycket för pengarna. Skulle vi välja att sälja idag skulle vi få ut långt mycket mer än det vi gav för fastigheten och det är en trygg vetskap att luta sig emot. Vi har också fasta arbeten och högskoleutbildningar vilket gör att vi tjänar relativt bra och också kan spara en del pengar. Trots det har det tagit oss båda två en lång tid att sluta att aktivt oroa oss för pengar och inte känna oron krypa i kroppen när man ser räkningar i brevlådan. Vi har också märkt att vi båda har en tendens till att inte säga något till den andra om oron utan att vi själva i tysthet bär på en känsla av fördjupat ansvar som ibland skapat irritation gentemot den andra utan att det egentligen funnits någon grund för det. Jag TROR att det beror på en vana av att vara den som folk räknar med ska lösa alla problem och även vara den som förstår att saker är helt upp och ner även om de egentliga vuxna inte gör det.
Jag har funderat mycket på vad som egentligen skulle krävas för att helt döda den ekonomiska oron och jag har kommit fram till att det nog inte går. Ja självklart om man blev helt ekonomiskt oberoende men sådana fantasier är i och för sig trevliga för att de är gratis men helt orealistiska. Mitt långtidsmål för tillfället är spara ihop till den sedan länge avpolleterade finansministern Anne Wibbles goda råd; att alla borde ha en årslön på banken. Det är ju ett vettigt resonemang då det det innebär att jag skulle klara ett års sjukskrivning eller arbetslöshet helt utan ersättning. Ett mer kortsiktigt ekonomiskt mål är det jag skrivit om tidigare i bloggen; att ta mig igenom föräldraledigheten så billigt som möjligt för att slippa oroa mig så mycket. För oroa mig, det kommer jag att göra. Jag har ett eget sparkapital, mannen likaså, och tillsammans så har vi inga problem att lösa egentligen vilka ekonomiska knipor som helst under den tiden ledigheten varar. Det är en liten lugnande tanke men den räcker inte fullt ut för att jag inte ska känna ett sting av oro när jag tänker på hur det ska bli. Det är på något vis så inbränt i min själ att det knappt går att skilja från mig själv.
Jag ser fram emot resten av mitt liv och om min inställning på något vis kommer att kunna förändras, både till det bättre och sämre. Det känns väldigt långt bort att jag i något som helst läge skulle kunna börja strunta i ekonomiskt ansvar eller göra stora ogenomtänkta investeringar som på ett negativt sätt skulle kunna drabba familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar