torsdag 5 december 2013

Funderingar över en kaffekopp

Mitt favoritcafe i staden där jag bor är Röda Korsets där allt bakas på plats och man bjuder alla barn på saft till fikat. För mig spelar det ingen roll, jag brukar i regel lägga växeln från de tillfällena i någon av deras insamlingsbössor då det ändå är så galet billigt, men det finns ju faktiskt familjer där det kan spela en viss roll om saften kostar eller inte. Hur hemskt eller löjligt man än kan tycka att det låter är det så det är.

Jag gillar verkligen hembakt och är själv en duktig bagerska även om jag är förfärligt dålig på att fika hemma. Det blir liksom inte riktigt av förutom de första provsmaksbitarna så till mina kollegors stora glädje kommer jag ofta med hembakt till arbetet. Alltså uppskattar jag verkligen hembakat när jag besöker cafe för att fika och umgås. Det värsta jag vet är inplastade kakor från själlösa storproducenter där allt smakar i mitt tycke mandelkubb, oavsett vad det är. Mandelkubb med en lätt bismak av mazarin, HU! Det hindrar mig förstås inte från att äta av det som finns, jag är en riktig gottegrisa, och sen sitter jag där och gnäller lite tjurigt för mig själv i huvudet över att det smakar dåligt. Jättefånigt.

Förutom att Röda Korset erbjuder hembakat och gratis saft så vet jag att de som bakar och arbetar är personer i behov av daglig verksamhet då man av olika anledningar står utanför den reguljära arbetsmarknaden på grund av olika svårigheter; ibland bara en sådan löjligt liten sak som att man pratar för dålig svenska och man på grund av säkerhetsskäl som det kallas, inte får arbeta inom kommunal verksamhet. Så otroligt fånigt. Jag gissar att anledningen egentligen stavas KOSTNADSEFFEKTIVT då det kan ta längre tid att förklara för någon som bara pratar engelska eller att man kan ha andra medarbetare som inte känner sig bekväma med att prata engelska. Så en massa välutbildad arbetskraft står på Röda Korset och bakar kakor när de egentligen skulle kunna arbeta med långt mer avancerade uppgifter. Nåja. Det känns iallafall bra att mina fikapengar går till att skapa meningsfull sysselsättning och stötta olika projekt som ger en bättre värld. Jag har inget emot de entreprenörer som runt om i min stad skapat arbetstillfällen och försörjning till sig själv och sina anställda, snarare tvärtom! Jag tror på och uppskattar företagsamhet MEN jag föredrar när framgång kombineras med en tanke på de som är mindre lyckade än en själv. Skulle det döda din rörelse att ha en insamlingsbössa från Läkare utan gränser på disken? Att ge 10% av din vinst till ett välgörande ändamål iallafall en dag under ett år eller stötta något bra kontinuerligt? Nej jag tror nog inte det.

Jag har också, och här kommer väl Snålmoran i mig fram, lite svårt att motivera för mig själv att dricka kaffe och äta smörgås för nära hundra kronor vilket är vad det kostar på de flesta andra ställen. Jag säger inget om det heller när jag väl är där, de ska betala sina anställdas löner och sina räkningar de med. En företagare måste givetvis få göra en vinst på sin firma; att tänka att de skulle nöja sig med att gå plus minus noll är en vacker men fåfäng dröm som jag själv inte skulle leva upp till ifall jag sadlade om till privat verksamhet. Givetvis vill man göra en vinst som ger en något större ekonomisk frihet. Men det finns så många andra som verkar intresserade av att stötta dessa verksamheter att jag nog med gott samvete kan låta bli.

Förra gången jag besökte mitt favoritcafé hade jag turen att ha sällskap av en av mina bästa vänner, en ung man som läser till präst. Vi delar samma tro och värderingar i mycket och har genom årens lopp diskuterat oss igenom mängder med diskussionsämnen, även så denna gång. Det vi tog oss för att diskutera den gången var hela cafekulturen i sig, vad den egentligen är ett uttryck för. Vi kom fram till många stora sanningar om detta men den som kändes mest intressant att fundera kring är att det vi främst betalar för när vi besöker större cafekedjor är själva upplevelsen av kedjan. Det handlar inte bara om att dricka en kopp kaffe, det handlar om att dricka den i kedjans speciellt utformade mugg med logga och att andra ser en göra det. Man betalar helt enkelt för att förknippas med kedjans varumärke och air. På det café jag skulle benämna som mest populärt i min stad är det nog storstadskänsla man vill förmedla. Cafeét tillhör en kedja som finns i alla Sveriges stora städer och har ett sortiment som är fastställt, man vet vad som finns oavsett om man fikar här i norr eller nere i sydligaste syd. Det är inne, det är trendigt och fräscht. Inga vingklippta fåglar sitter vid ett fönsterbord på Cafe X, de har liksom ingen plats där. Inte de som är vingklippta på ytan iallafall tänker jag lite elakt. Det vackra och rika folket sitter på Cafe X och shoppar eventuellt någon för tillfället supertrendig retrosak på Röda Korset. Men slå sig ner i cafedelen och dricka en kopp kaffe gör de inte. Den stämpeln vill man inte betala för. Ska man kunna göra det med hedern och äran i behåll behöver man ett visst mått av godhetsstämpel på sig. Man bör vara öppet intresserad av återvinning, världsförbättrande och eventuellt vara medlem i miljöpartiet. Lite udda klädstil, utvald med flit. Retro, tanthandväska och basker fast man bara är 15 år. Eller 35 år som i mitt fall. Då är det liksom okej. Annars är man en lite mysko kanske utslagen typ.

Omvänt då? Ja, jo, nog har det hänt att jag har fikat även på Cafe X, med det vackra och rika folket. Och ska sanningen fram känner jag mig kanske inte helt bekväm med att förknippas med dem som sitter där. De välklädda, välsminkade ytliga typerna som på allvar vem vilken Hollywoodfru som är vilken. Jag skulle inte alls gilla att förknippas med dem, inte det minsta. Det är rätt tänkvärt. Vem säger att jag är bättre än dem?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar