Julefrid?

Det var kö, det var trängsel, stirriga blickar och vässade armbågar som tryckte sig fram. Förskräckt drog jag femåringen närmare i något slags fåfängt försök att skydda henne med min blotta utstrålning och lyfte bilbarnstolen så högt jag kunde mot mitt bröst för att ingen skulle undgå att se att jag faktiskt bar något långt mycket mer värdefullt än något som helst fynd man skulle kunna tänkas göra här i detta konsumtionens tempel. Var jag befann mig? Hör och häpna-på det annars så skönt avslappnade lokala PMU:et; Pingstkyrkans second handaffär och hjälporganisation. Jag hade tänkt lämna lite saker från min pågående utrensning och hade packat bagageluckan full med saker. När jag anlände var det en liten stund kvar innan öppningsdags men till min förvåning var det ändå fullt med folk utanför affären. Vid varuinlämningen hade en finsk antikhandlare med lastbil parkerat och den bistra minen sade mig att han nog inte tänkte flytta sig för att jag skulle kunna komma fram med min lilla bil och mina ynkliga små påsar. Det finns ett fåtal parkeringsplatser vid butiken och sen en större parkering en bit bort och där ställde jag mig i brist på bättre att göra. Då jag var utan vuxet sällskap så fick jag lov att lämna det som skulle skänkas för tillfället då jag inte klarar av att bära både det yngsta barnet och alla dessa saker och inte tänkte gå tur och retur 14 gånger. Istället bestämde jag mig för att gå in och titta och förhoppningsvis hitta en bra present till helgens barnkalas.Vi ställde oss i kön, butiken öppnade och kaoset startade.

Jag vet inte vilka dagens besökare var eller vad de var ute efter under sin runda men viktigt verkade det vara. Så viktigt att man försökte tränga sig i kön och tyckte att det gick för sig att knuffa på långsamma femåringar och släppa dörren på gamla tanter och bufflas vid hyllor. För vad? Prydnadstomtar för 10 kronor? Jag blev uppriktigt förvånad över den hetsiga stämningen, tycker att den här typen av affärer trots allt brukar vara befriade från det beteende man nog får lov att kalla julstress. Å andra sidan så har trenden att handla begagnat vuxit sig starkare och starkare de senaste åren och det är väl oundvikligt att vi med det får ett ökat tryck även i de handelssammanhangen. Att handla begagnat har en stämpel av godhet kring sig. Man värnar om miljön, säger nej till slit och släng, tar ansvar för klimatpåverkan eller är intresserad av en specifik typ av heminredning som gör att vanliga affärers utbud inte räcker till. Det kan också vara så att man faktiskt inte har råd med någon annan konsumtion men det talas det nog minst om i sådana sammanhang. Hursomhelst så är nog den gängse uppfattningen att de som handlar på second hand och loppisar är hyvens typer men det behöver de ju inte alls vara. De kan ju vara lika sugna på att göra det stora fyndet och galna av konsumtionshets som de som väljer att konsumera i traditionella affärer. Framförallt de som är intresserade av en viss typ av heminredning eller prylar kan nog vara rätt hetsiga i sitt sökande efter den heliga Graal; det ultimata fyndet. Det finns mycket att säga om ämnet men jag behöver fundera mer innan jag uttrycker mig kring saken.

För att inte trampas ner av de galna konsumtionsbufflarna skrämda i sken så bestämde jag mig för att vi skulle stötta verksamheten genom att fika i deras cafe. Jag är inte helt säker på hur deras vinst används men jag vet att de har många arbetstränande personer hos sig som enligt utlåtanden från en av dem som jag är bekant med säger att man blir väl omhändertagen och känner sig viktig. Det låter fint i mina öron och kan verkligen vara värt att sponsra med 48 kronor. Det var alltså den sammanlagda kostnaden för mitt och det äldre barnets fikapaus. Festis och kokosboll till barnet, kaffe och smörgås till mig. Jag noterade att inget av fikabrödet var hembakt utan kommer från beställningssortimentet på vilket grossistföretag som helst. Även om de valt goda sorter som jag gillar, gillar jag hembakt mer.

Efter energitillskottet så letade vi efter en bra present till helgens barnkalas, en av barnets vänner fyller 6 år. Jag tycker om att ordna bra presenter och med det menar jag att de har något slags bestående värde; något att minnas. Jag gillar inte billiga plastleksaker som fort går sönder men SJÄLVKLART har även jag köpt sådana saker när jag inte haft något bättre alternativ eller mer fantasi. De barnen blev nog glada och nöjda de med. Det jag oftast köper är böcker och spel eller bjuder på en upplevelse; bio eller bad eller dylikt. Nu när vi har en lillebror i familjen är jag inte lika hurtig vad gäller att hitta på upplevelser och kommer att ligga lågt under hela det kommande året. Barnets vän är en sexårig pojke som gillar matematik, ganska fartfyllda lekar och vapen och stridslekar av olika slag. Han har också en del funderingar på livet och döden efter att familjens ena katt blev överkörd. Den perfekta gåvan blev därför boken "Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren som innehåller både svärd och spänning och ondska och godhet och möjligheten att välja att vara en god hjälte. Jag brukar skoja om att jag inte gillar Astrid Lindgrens böcker och en del sanning ligger det i det påståendet men just den här historien tycker jag är bra.