I mina funderationer och diskussioner om ekonomi och balans hit och dit snubblade jag över en av mina egna tanketrådar som jag raskt döpte till "Själslig ekonomi". Med det menar jag att det finns en poäng med ett visst mått av investeringar i saker som gör en glad även om de egentligen är helt totalt onödiga saker som så. Var går gränsen för vad vi behöver för att överleva och vad vi behöver för att må bra? Det är ju nämligen inte alls samma sak. För att tex överleva fysiskt behöver vi föda och vatten. Rent tekniskt överlever man om man äter bröd och dricker vatten varje dag. Fast vem skulle stå ut med det? Den som inte har något annat val, absolut, men ingen som kan välja skulle utsätta sig för den kosten bara för att inte slösa på vare sig resurser eller pengar. Men hur lyxig behöver maten egentligen vara och bli? Det är tur att jag aldrig kommer få vara med i tvprogrammet "Halv åtta hos mig" då det som serveras här en vanlig onsdagkväll till att börja med serveras runt 17.00 och mycket troligt är pasta och någon charkuteriprodukt. Däremot så älskar jag verkligen att ställa till med matlagningskalas om det vankas gäster och lagar med glädje mat en hel dag om så krävs. Det som sedan ställs på bordet är givetvis inte bröd och vatten omän det inte heller är hummer och löjrom.
Samma sak är det med våra hem, heminredning är sådan business att det nästan är otäckt. För tillfället är det väldigt inne med retro; 50-70 talet verkar vara det coolaste och mest populära varpå folk betalar helt galna pengar för egentligen ingenting. Vansinne på många sätt men likafullt så tror jag att det är viktigt att få smycka och pryda sina hem för att man ska trivas och må bra i det. Det verkar vara någon slags drift i människan även om jag anser att driften i dagens konsumtionssamhälle har antagit helt abnorma proportioner för vissa. Men själslig ekonomi som sagt; att investera på en lagom nivå i saker som gör att man trivs i sitt hem. Det kan vara både pengar och tid som investeras; människor med fantastiskt vackra hem lägger i regel ner rejält med tid på att smycka sina hem, leta efter de perfekta detaljerna och kombinationer av saker för att skapa den ultimata effekten.
En enkel detalj kan vara att hålla städat och rent om det är så att man saknar ekonomiska tillgångar att smycka hemmet med. Detta är också anledningen till att jag så noga viker min samling av kökshanddukar, en rätt sliten och nött hop som jag fick av en snäll tant efter att det brunnit. Hon menade att de visserligen inte var mycket för världen men att jag iallafall kunde torka disk med dem ett kort tag tills jag hunnit köpa nya. Det är fem år sedan och jag har ännu inte köpt några nya. Däremot har jag flitigt använt handdukarna, både till att torka disk men framförallt upphängda på strategiska platser i köket där kladdiga barnfingrar kan behöva något att torka av sig på och fort ska det gå! Jag har också tvättat dem rejält med gånger, för det mesta i 60 grader innan de hängtorkats. De har tunnats ut mer och mer och någon har till och med fått ett hål i sig. Ändå så viker jag dem alltid mycket noga enligt ett visst mönster som sägs härstamma från min mormors släkt och lägger in dem i ett skåp i köket. Jag skulle för all del bara kunna knöla in dem i skåpet och ändå få ut en när det behövs. Men det känns inte rätt.
Den inre tillfredsställelsen av att ha en hög med välvikta kökshanddukar som ligger i skåpet och vänta på att användas är viktig för mig. Jag gillar inte oordning och även om saker är välanvända och lite nötta så tycker jag att man ska ta hand om dem så väl man kan för att de ska räcka så länge som möjligt. Textilindustrin producerar också en gräslig massa gifter som både miljö och människor far illa av, en god insats är därför att se till att textilier verkligen är välanvända innan de går i graven. Och ska jag nu ändå ha en hög med slitna kökshanddukar som sett sina bästa dagar kan jag lika gärna vika dem ordentligt och snyggt. Det är en god investering i min själsliga ekonomi helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar